Leonard Cohen - Thanks for the Dance

Patrik Forshage 14:14 24 Nov 2019

Det finns en angelägen principdiskussion att ta angående postumt utgivna album slutförda av nära släktingar som inte riktigt uppnått de egna karriärnivåer som blodsbanden bäddat för. Den lämnar vi dock därhän just nu, och konstaterar att det här rör sig om Leonard Cohens son Adam som lanserar några utkast, skisser och överblivna spår som ”The Great Lost Album”.

Det är det ju alltså inte, men väl en halvtimme med nio utmärkta outtakes. De har bearbetats vidare efter Leonard Cohens död av en imponerande skara musiker, där Daniel Lanois oantastliga arrangemang och Jennifer Warnes röst är centrala, och de är inte dumma alls. 

I gripande The Hills sjunger Leonard Cohen om hur kroppen bryts ned av ålderdom och sjukdom. Den hade varit ett strålande bonusspår på en deluxe-version av hans egentliga avskedsalbum You Want It DarkerIt’s Torn låter förvirrande likt Nick Caves senare inspelningar, och titelspårets ödmjuka vals liksom den arga samtidskommentaren Puppets och flera andra låtar hade sannolikt tagit sig vidare till ett riktigt studioalbum, hade Leonard Cohen fått leva. 

Problemet är att även om Thanks for the Dance inte skämmer ut sig i Leonard Cohens katalog låter det som hans album brukade låta för 15 år sedan. Det innebär att hans perfekta karriäravslut med fantastiska You Want It Darker inte längre är något karriäravslut, och det stör.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig. 

The Flaming Lips - American Head

The Flaming Lips vägar äro outgrundliga, och har varit så i mer än 30 år. Men inför American Head sa ryktet att Wayne Coyne hade tagit sig i kragen och landat från sina astrala irrfärder i kosmos hos något som sades likna deras 20 år gamla främsta stund The Soft Bulletin. Tyvärr stämde inte det ryktet.