De album Leonard Cohen har släppt under det senaste decenniet har samtliga skickat mer eller mindre subtila signaler om hans nära förestående hädanfärd, och den här skribenten har gång på gång fallit i fällan och konstaterat att Leonard Cohen har åstadkommit ett värdigt avslut på en lång och ständigt högkvalitativ musikalisk resa. ”I’ve got no future, I know my days are few”, sjöng han till exempel på Old Ideas för snart fyra år sedan, och fick en applåd för sin värdiga sorti av undertecknad.
Nu är han 82 år gammal och skröpligare än någonsin. Men även om det innebär att han numera är hänvisad till att spela in hemma i vardagsrummet låter han sig inte begränsas. "I'm angry and I'm tired all the time" sjunger han i Treaty, men det är bara delvis sant. De tunna synthproduktioner han höll fast vid alldeles för länge är till exempel numera ersatta av fylliga och varma arrangemang fulla av nyfikenhet och spänst. Bouzokis får sällskap av en översentimental smäktande fiol och ett mjukt elpiano, och stora katedralskörerna ställs mot en försiktig handtrumma. Sådana milt presenterade kontraster utgör en mjuk bädd för en röst som väl aldrig har haft sin storhet i tonsäkerhet utan snarare i allvarets lågmälda auktoritet. Numera handlar det sällan om sång överhuvudtaget utan om ödesmättat viskande, där som vanligt kvinnoröster bakom honom - bland andra Alison Krauss i utsökta Steer Your Way - sköter det harmoniska.
I Traveling Light vinkar han ett slutgiltigt so long till sin forna partner och musa Marianne Ihlen, som nyligen avled. Utan påträngande sentimentalitet återvänder han till deras gemensamma sextiotal på Hydra både i text och och med den erans grekiska instrumentering, och om han signalerat sitt eget avslut tidigare så gör han det mer än någonsin här. Skivan inleds med en mässa av The Congregation Shaar Hashomayim Synagogue Choir i titelspåret, där han direktkonfronterar Gud och ger upp sig själv - ”I’m ready my Lord*. På samma sätt är symboliken i Leaving the Table knappast en slump, eller dramatiken i hans avslutande talade hälsning till en partner/sin publik/Gud - ” I wish there was a treaty we could sign, it’s over now - the water and the wine”.
Men det är inte bara Gud han talar till med titeln You Want It Darker. Han vet att hans följare inte tycker att Leonard Cohens lyrik kan bli för mörk, och det har han både bejakat och utmanat på sina senaste album. För trots att han inte är sen att ge sina följare den svärta de önskar har han fortfarande sin patenterade självmytologiserande svarta humor i behåll. Så som vanligt använder Leonard Cohen de allestädes närvarande religiösa symbolerna även för högst världsliga frestelser. För som han trots sin ålder och självpåtalade bräcklighet konstaterar. ”I was fighting with temptation but I didn’t want to win”.
I intervjuer har Leonard Cohen skrattat bort sin dödlighet och förklarat att han har minst två album kvar att göra. ”I’ve always been into self-dramatisation. I intend to live for ever,” konstaterade han nyligen i en amerikansk intervju. Så den här gången nappar inte undertecknad på hans farväl-beten, ytan konstaterar iskallt att eftersom Leonard Cohen nu i snabb följd gjort tre av de bästa albumen i sin karriär räknar vi med att han toppar dem på sina kommande fyra-fem skivor.
