Leonard Cohen har hunnit bli 70 år, tenngrå hårtestar sticker fram under den karakteristiska kepsen, han sörplar kaffe ur en studiomusikerkopp, kontemplerar över sin jazzskiva Dear Heather och bestämmer sig för att år 2004 tonsätta ett stycke av Lord Byron. Han gör helt sonika fantastisk gospel av en text som skrevs på 1800-talet. Med support från tenorsax, trumma och sångerskan Anjani Thomas, som förövrigt sjunger med på hela tolv låtar, så nystar han sedan upp texten likt en vit Isaac Hayes.
Because Of leker sött nära en ocean av smäktande 80-talsballader när han sjunger om kvinnor som öppnat sig för honom (alltså inte på ett smutsigt sätt). På On That Day tar Leonard hjälp av en kärahjärtanes stor kör och en späd mungiga för att sjunga om den där dagen då tvillingtornen eliminerades. I Villanelle For Our Time läser han nästan rakt upp och ner en dikt av kanadensiske poeten Frank Scott. Titelspåret Dear Heather blir en sömnig kabaret medan han på Nightingale makar sig bort ifrån botaniserandet bland jazzen till sina folk-rötter. Och med hjälp av den hederliga kombinationen gitarr och gubbröst målar han en bild av en duggande storstad där bilarnas strålkastare smälter in i asfalten och klockan är fem och allt är plågande vackert. Det är nästan som i den där svenska sången där en kille förkroppsligar saknad genom att säga att Hennes läppglas står kvar, just där, på hyllan under spegeln.
Leonard signerar rubbet med en liveversion av Tennessee Waltz och den osar av fyrtioprocentig alkohol, sista dansen och gänglig steel-gitarr. Oemotståndligt.
