Och så var de igång med hysterihypandet igen, britterna, men sällan har hypen haft mindre substans än hos La Roux. Hennes låtmaterial låter som demos ratade först av Human League och sedan av Blancmange eller något annat andradivisionens synthband, och det är ändå inte det värsta. Det värsta är Elly Jacksons röst som oberäkneligt rör sig på en skala mellan ”hamig” och ”hitch pitch”, med ”ansträngd” som minsta gemensam nämnare. Harkla sig, människa!
Skivbolag:
Artist:
