Simon & Garfunkel-chock direkt i första spåret på Kings of Conveniences andra skiva! "Homeward bound, I wish I was, homeward bound" blir här "homesick, cause I no longer know where home is". [I]Homesick[/I] fortästter: "I lose some sales and my boss won't be happy, but I can't stop listening to the sound, of two soft voices blended in perfection, from the reels of this record that I found". Sjunger de om sina hjältar? Ah va meta, de låter som Paul & Art, de sjunger om Paul & Art. Det måste vara så.
Snart hittar Eirik Glambek Boe och Erlend Øye sig själva precis som på debuten [I]Quiet is the New Loud[/I] från 2001. Det som var tyst då är - till en början i alla fall - lika tyst här. Och trots att arvet från Simon & Garfunkel vilar över hela [I]Riot On An Empty Street[/I] är den här norska duon tjuvar med klass.
Stämsången får snart sällskap av annat än endast akustisk gitarr. På [I]Sorry Or Please[/I] en kontrabas som aldrig vill sluta promenera och en trumpet med sordin, på [I]Love Is No Big Truth[/I] en soft elektrisk gitarr i baktakt som tagen från Paul Simons Sydamerikaresa [I]Rhythm of the Saints[/I]. I [I]Know How[/I] och [I]The Build Up[/I] får KOC besök av kanadensiska sångerskan Feist och hon ger låtarna ytterligare en dimension, ytterligare en stämma att luta sig mot.
Om Erlend Øye på sin mix-cd [I]Dj Kicks[/I] blandade hårt med mjukt, lade sina sprött sjungna versioner av [I]There Is A Light That Never Goes Out[/I] och [I]Always On My Mind[/I] över relativt hård techno så blandar KOC här bara mjukt med mjukt. [I]Riot On An Empty Street[/I] är precis vad det låter som, en uppgörelse utan blodvite - de här norrmännen klubbar inte sälar. Eiriks andra yrke? Terapeut.
Skivbolag:
Artist:
