När jag såg Khalid öppna för Lorde på Anexet var han fortfarande en relativt ny overnight success. Med endast debutplattan i ryggen verkade han fortfarande överlycklig bara över att få vara med, överväldigad av att publiken kunde texterna till hans pop-hits och mjuka R&B.
Khalids styrka när han anlände på musikscenen var just denna unga, naiva persona, kombinerad med förmågan att sätta fingret på sina jämnårigas sinnesstämning. Han talade till sina likar, och satte med Young, Dumb and Broke tonen för en period som stilbildande tonårsikon - precis rätt med sina lo-fi-beats och texter om unga millennials glädjeämnen och frustrationer.
Titelspåret på denna nya platta, skrivet av Father John Misty, må ha namngett albumet, men känns missvisande för dess övergripande teman. I motsats till en Free Spirit känns nämligen Khalid nu tyngd av sin fortfarande nyfunna tillvaro som ny-vuxen/kändis/allmän person/superrik 20-åring.
"I'm too busy tryin' to fight away my demons
Everybody wants a favor, everybody needs me"
Det är inte helt okomplicerat att släppa plattor som behandlar hur jobbigt kändisskap och framgång är. Inte för att jag inte tror att det kan vara svinjobbigt att puttas rakt från High School ut i allmänhetens dömande blickar, utan bara för att det är så svårt för oss vanlisar att relatera till.
Hans styrka var ju utöver hans vackra röst och känsla för hits just Khalids relaterbara innehåll, och det tar han i viss mån avstånd ifrån med denna platta. Hans härliga sätt att sjunga väldigt monotont, nästan blasé, blir dessutom snarare lite osympatiskt när det handlar om en multimiljonärs problem istället för en förortstonårings. Jag vill inte att han ska hamna i THE WEEKND-land där allt plötsligt handlar om att krascha dyra bilar och ha depressioner i stora minimalistiska hem.
På de spår Khalid ägnar sig åt kärlek blir det hela en mycket mer njutbar upplevelse, om än lite väl monoton. Han har producenter och kollaboratörer av hög klass bakom sig, och hans lågmälda R&B tuggar på, något mer retro än hans tidigare pop-doftande verk. Min personliga favorit Talk är skapad tillsammans med brittiska Disclosure, och är ett av få spår med högre energi och lite mer engagerade vocals.
