Det är först när han är tillbaka med sitt första soloalbum på mer än sju år som vi inser hur mycket vi saknat den varma och trösterika musik José González gör på egen hand. Sångerna är lika mjukt vänliga och inbjudande som vanligt, och för den som väljer ett mer aktivt lyssnande samtidigt så intrikata att man häpnar. I José González akustiska gitarrfigurer slösar han med intrikata finesser som merparten av lyssnarna aldrig ens kommer att uppmärksamma. Han kontrasterar gärna melodier mot loj handklappsgroove, allra mest effektivt i Stories We Build, Stories We Tell och Leaf Off/The Cave.
Junip i all ära, men det är i den här formen som skönheten i melodier, gitarrspel och José González chosefria röst får allt det utrymme det förtjänar.