Som producent, bollplank och samarbetspartner med Father John Misty har Jonathan Wilson varit involverad i mycket spännande skivor, men hans egna har lämnat den här skribenten oberörd. Det har varit för lättsmält och välanpassat, för pacificerat nerrökt, för solbränt välmående Los Angeles. Att han på senaste tiden ägnat sig åt att spela gamla Pink Floydlåtar med Roger Waters gör inte direkt förhoppningarna större, och när han vill beskriva sitt tredje album med flummigt filosoferande om musikens helande krafter och bjuder in new age-kompositören Laraaji som gäst blinkar alla varningslampor intensivt.
Men larmen är falska. Jonathan Wilson reser sig från solstolen, släcker rökelsen och fimpar sitt eget rökverk, och samlar sig till ett fokuserat och alldeles utmärkt album.
Det låter visserligen mer tidigt 70-tal än det gjorde under det tidiga 70-talet, med arrangemang där elpianon ställs mot frasiga gitarrer och gospelkörer, eller en klingande flygel över ett torrt trumkomp och mjuka stråkar, och i texterna refereras flitigt till CCR och andra tidsmarkörer. Men här finns också poplåtar som There’s a Light, som Peter Morén varit stolt över, här finns eleganta psychedeliska detaljer och fantastiskt snygga Rare Birds med suggestiva rock- och eleganta countryvalspartier om vartannat. Givetvis medverkar Father John Misty (i ekivoka 49 Hairflips) men också Lana Del Rey på Living With Myself, och de synthar och trummaskiner som ligger gömda i arrangemangen vill Jonathan Wilson gärna lyfta upp som exempel på en nyfunnen modernitet.
Själv vill han hitta paralleller till Talk Talk och Arthur Russell, och även om han inte når någonderas höjder applåderar vi att de ambitionerna lyfter Jonathan Wilson avsevärt högre än någonsin förr.
