Familjenostalgin är rosaskimrande, beröringar är mjuka, tvärflöjterna är sirliga, tralala-körerna är sekteristiska. Dixie Blur är som en parodi på 70-talets mest tillrättalagda västkustrock, specialdesignad för solbrända filmmoguler på terrasser med utsikt över Stilla Havet. Med paraplydrink. I solnedgång.
Hantverket är synnerligen professionellt, och inom sitt skrå borde det här räcka för att försäkra Jonathan Wilson evig respekt. Men för den som inte fascineras av den ultimata inspelningstekniken för varje enskilt ljud är det rätt tråkigt. Och att ge en låt ett fullvärdigt Everybody’s Talkin’-arrangemang räcker inte för att skapa en Everybody’s Talkin’.
På enstaka ställen händer det något. In Heaven Making Love hade kunnat vara något med sin genomstarka melodi, men tyvärr kan Jonathan Wilson inte låta bli att dra countryarrangemanget hela vägen till travesti. I Enemies mullrar rytmsektionen fram enligt Phil Spectorska principer, och sådant är ju svårt att motstå. Särskilt när det kombineras med en melodi nästan på Tom Petty-nivå. Det är ett av få tillfällen där Jonathan Wilson håller balansen och matchar ytan med substans.
