I Daniel Adams-Ray/Oscar Linnrosiga Vem av alla sjunger Jonathan Johansson om Kim och Kanye och är därmed inte längre bara en politisk observatör utan även en popkulturell samtidsskildrare.
I takt med skivorna han släpper, har hans röst gått från skir och skör till mer handfast välartikulerad och småkaxig. Kanske är det de tidstypiska r'n'b-inslagen som gör det, en ljudbild som träffsäkert ringar in Stockholm 2015-2016 och som adderar något bitskt till låtarna.
Jag tycker bättre om när soundet är dimmigare, där melodierna är mjukare och mer drömska. Som i Släng alla heartbreakstråkar som nästan låter som nya Kent-skivan. Även Real Thing med sina disco-Prince-vibbar är kul, liksom song not song-låten Ti Amo, som kanske egentligen mest är spoken word till marschmusik.
Det finns gott om identitets- och livsstilsmarkörer i texterna (Tinder och MDMA) och generellt känns den här skivan riktad till 20-åringarna som köar till Under bron och de 30-årskrisande paren de senare kommer att bli. Och det är väl inget fel i det.
Läs även: Intervju - Jonathan Johansson är tillbaka.
