Med en sprillans ny fullängdare i ryggen och en vinterturné framför sig är Jonathan Johansson tillbaka med full kraft.
Eller med full kraft är att ta i. När vi träffar honom på Sonys huvudkontor, med ett badmintonracket uppstickande ur väskan, är han faktiskt ganska utmattad.
– Jag har en rejäl baksmälla efter att äntligen lämnat in mastern på skivan. Stressnivån som byggs upp är bisarr, och sen anspänningen som släpper efter lämning - den slår hårt.
Jag gjorde faktiskt min första Nöjesguidenintervju någonsin med Jonathan Johansson. Det var i samband med släppet av En hand i himlen, och jag länkade då vidare från intervjun till hans sida på Myspace. Året var 2008.
Sedan dess har vi rest från andlighet, via Dracula till politik och nu senast med Lebensraum! till Malmö. Var befinner vi oss på Love & Devotion?
– Vi befinner oss på väg in i en sweet love, med alla tvivel öppna - och i en stockholmsvardag.
Din vardag?
– Allas vardag egentligen, min ser nog inte så annorlunda ut jämfört med andras i den här stan. Om man är svensk medelklass alltså. Och så befinner vi oss djupt ner i tvåsamhetens blessings och förbannelser. Inte så komplicerat egentligen alltså, och ett gäng goa låtar!
Är inte det ganska skönt?
– Det är definitivt annorlunda, kanske lite mindre ängsligt. Mer avslappnat, fast ribban för verkshöjden är förhoppningsvis lika hög. Den här skivan är inte lika intrikat och avancerad i sin tematik. Den har inte sjuhundra lager av betydelser, den är rakare. Men den har sitt ämne - vad händer när man möter den människa man tror och hoppas man ska stanna hos tills man kolar.
Och det har du gjort?
– Stannat? Ha, ja, än så länge. Thats what I’m in for.
Nu släpper du ett klassiskt fullängdsalbum, med medföljande turné. Det känns nästan som att vi aldrig någonsin skulle ha lämnat 2000-talet?
– Tanken från början va faktiskt att släppa en EP, mest för att jag alltid sagt att jag bara ska släppa album. Men, halvvägs in i processen kunde jag inte låta bli att fortsätta. Kärlek är ju det största ämnet, det tar ju aldrig slut, har så många skiftningar. Singlarna har vi ju släppt under året, men jag har inte direkt byggt upp en rymdstation att lansera musiken från eller något annat spexigt. Har inte haft pengar till det. Så enkelt är det.
Du fick fantastiska recensioner från Trilogispelningen på Cirkus. Hur följer man upp något sådant?
– Man tar ner det till marken och försöker göra en lättsam jävla popkonsert, i ett högt tempo. Jag vill gå in och köra över.
Berätta mer om Love & Devotion, hur har du och din nya producent David Lindvall jobbat tillsammans?
– Han är min basist sen gammalt och vi började skriva ihop till bland annat Titiyo tillsammans, vi hade bra flyt så vi fortsatte. Den största skillnaden för mig va att slippa pendla till Uppsala under inspelningarna vilket va fett skönt. Plötsligt uppstod ett anständigare men också mer inrutat liv. Jag fick en ny blick för normalitet, normerna, kugghjulen och well - tristessen.
Var är skivan inspelad?
– På Långholmen. Förutom oss, sitter Markus Jägerstedt, Okazaki och Jinder där också. Det finns bra kaffe, bra häng.
Ser du artisteriet lite mer som ett jobb nu?
– Jag vill egentligen inte svara ja på det, men det måste jag nog om det ska vara sant.
Lebensraum! handlade en hel del om att bryta regler, på vilket sätt har du utmanat dig själv på denna?
– Processsen med att bryta och blanda genrer har fortsatt. Skivan är ett schizofrent men sammansatt stycke musik.
Du har ett riktigt bra tempo när det kommer till att släppa skivor. Var kommer den här disciplinen ifrån?
– Äh, jag har ju inga andra intressen. Sen lever jag med en person som jobbar minst tolv timmar om dagen. Det blir pinsamt om inte jag iallafall kommer i närheten. Det handlar såklart om ålder och fokus också - kroppen pallar varken slappa eller festa. Jag har ett yngre band som ibland försöker få ut mig på lokal men, jag duckar mest - sportar istället. Spelar badminton.
I presstexten som skickades ut med skivan låter du nästan lite uppgiven, inför hur världen ser ut?
– När jag släppte Lebensraum! var vi mitt uppe i flyktingströmmen från Syrien. Då fanns det, trots Jimmy och andra idioter, ett ljus i mörkret för vi valde att öppna gränserna. Valde att vara öppna människor. Nu har en grå jävla filt lagt sig över Europa, världen. Det kommer att komma nya flyktingströmmar och vem ska ta emot dem? Tyskland? Vi? Förmodligen inte. Det finns en uppgivenhet där för att det är någon som ställer sig upp och säger att vi kan, vi vill.
Här ser du Jonathan Johansson i vinter
25 november Köpenhamn, Pumpehuset
26 november Lund, Mejeriet
28 november Stockholm, Vasateatern
9 december Örebro, Satin
10 december Uppsala, Katalin
17 december Göteborg, Pustervik
18 december Malmö, KB
Love & Devotion släpps den 11 november, läs Sara Bergs recension här.
