”Tål det en jämförelse med The Smiths?” Det är den ständiga frågan när Johnny Marr släpper soloalbum, och när nu Morrissey helt tappat det känns det ännu mer angeläget att någon ändå kan föra fanan vidare. För första gången i Johnny Marrs egna karriär visar sig svaret den här gången vara ja, om än tveksamt. Den jämförelsen går faktiskt att göra, mycket tack vare att mannen som skrev och arrangerade alla The Smiths melodier avsiktligt och medvetet har återvänt till soundet från det tidiga åttiotalets brittiska indiescen.
Det är dramatiska Echo & The Bunnymen-pukor mot stora svepande stråkmaskiner när man tittar åt ena hållet, i nästa ögonblick är det dovt Death Cult-muller. I Actor Attractor skumpar han fram som tidiga John Foxx-ledda Ultravox och Spiral Cities är stadiumsvällande Simple Minds-poser. Närmast det egna ursprunget lägger sig Johnny Marr i Hi Hello, som verkligen precis låter som den mash-up av Patti Smiths Dancing Barefoot och The Smiths There Is A Light That Never Goes Out som Johnny Marr också tvingats erkänna att den faktiskt är. Ändå är den sortens uppenbara stölder ens från sig själv inte Johnny Marrs främsta problem, tvärtom innebär det skivans mest minnesvärda låt. Att höra honom spela klassisk melodisk The Smiths-gitarr, bara mer moget och ännu mer exakt, är en fröjd, och över hela albumet är hans gitarrspel givetvis vida mer flexibelt och mångsidigt än när han var ung.
Nej, det finns två andra avgörande faktorer som lägger krokben för honom, den här gången också. Den första är det väldokumenterade faktum att Johnny Marr inte är någon vidare sångare. På förra albumet lyckades han stundtals maskera detta faktum, men här är hans vokala insatser jämntjocka och rätt trista. Hade han till exempel bjudit in Matt Johnson från The The för att sjunga New Dominions hade dess dynamik ökat flera nivåer.
Att Johnny Marr är så hängiven hantverket bakom sin favoritmusik är hans andra handikapp. Det är väldokumenterat hur han i The Smiths tog med sig färdigarrangerade låtar till Morrissey för att få texter skrivna, och sedan tvingades konstatera att det han tänkt sig som brygga hade förvandlats till refräng och det som var avsett som refräng hade blivit verspartier i händerna på den okonventionella antimusikern till låtskrivarpartner. På egen hand fastnar Johnny Marr hela tiden i konventionerna. Intron är intron, verser är verser, refränger är refränger som inte åstadkommer några höjda ögonbryn - allt är gediget och välkonstruerat, men inget är annorlunda tänkt eller det minsta bakvänt. Stadigt, rejält och duktigt är resultatet, och riktigt tråkigt i synnerhet i trögriffande gubbiga Bug. Det
Johnny Marr verkligen skulle behöva är den där krånglande, egensinniga och bökiga sångaren att kroka arm med i låtskrivande och genomförande, precis som han alltid behövt. Gärna någon annan än Morrissey, dock.
