Det har gått sex år sedan John Maus släppte sin förra skiva. Att det tagit så lång tid för det här albumet att bli klart beror på att han varit upptagen med annat. Som att doktorera i politisk filosofi och bygga syntar.
Screen Memories hade inte varit någonting utan dessa syntar, det är de som får de tolv spåren att låta som vore de inspelade på en barock kyrkoorgel, men en mässande och eventuellt även besatt präst på sång. Hade jag inte vetat att det är själva syntarna som är den viktigaste beståndsdelen på skivan, hade jag tyckt att den låtit lite tjatig. Nu inser jag att det hade varit som att klaga på att en skiva med cellomusik hade haft för mycket cello på låtarna.
Istället är detta Maus kanske mest sammanhållna album. Han brukar annars pricka in några självklara hitar och bädda in dem bland spår som tar lite längre tid att vänja sig vid. Här är det mesta ganska direkt, med en tjockare och vassare ljudbild än tidigare. Det beror på syntarna. Klart han vill att de ska ligga högt i mixningen, när han har byggt dem själv.
Egentligen vet jag inte om jag tycker så bra om skivan för att den faktiskt är bra, eller för att den ens existerar. Några låtar är sådär, som Find Out som låter som Elvis på motorcykel. Överlag är nog balladerna finast, som Sensitive Recollections tack vare Maus vaggvisemjuka sång, och Decide Decide där det stompiga helt saknas. Ja, det är stompigheten som stör, det buffliga. Men det är mest basens fel.
