Som producent åt folk som Allen Toussaint, Solomon Burke och Elvis Costello är Joe Henry överskattad. I sådana sammanhang anstränger han sig så hårt för att vara genuin och tidlös att han blir en träig museiintendent och tappar svänget. Som soloartist är han bekvämare i sina autencitetsambitioner, där han trampar omkring i rökiga och alkohol-dimmiga jazzklubbsmiljöer. Med Marc Ribots gitarr som övertydlig förebildskoppling intill demonstrativt svajigt piano och skrovliga Hemmingwayreferenser kan skivbolaget kalla det "Lounge Noir" hur mycket de vill, det är omöjligt att inte genomskåda Tom Waits-plagiaten. Som sådana är de dock strålande.
Skivbolag:
Artist:
