Jesse Malin — Sunset Kids

Patrik Forshage 00:00 28 Aug 2019

Den hemliga ingrediensen stavas ”passion”. I mer än 25 år har Jesse Malin gjort romantiskt New York-rock i rakt nedstigande led från Dion, Paul Simon, Garland Jeffreys, Willy DeVille och Syl Sylvain. Men att varje album han gör griper tag om lyssnarens hjärta kan inte förklaras med hans utmärkta sätt att handskas med en låtskrivartradition eller ens lyssnarens nedärvda NYC-fantasier. Nej, det finns något ytterligare, och det handlar om Jesse Malins känsloliv. 

Trots att de kommersiella framgångarna varit begränsade - till och med den där gången när Bruce Springsteen gästade hans album - mattas aldrig Jesse Malins passion i musiken, eller hans kärlek till den musiktradition han verkar inom. Här finns en romantiskt och sentimental ådra, en övertygelse och ett engagemang som liksom hos flera av hans föregångare lyser likt en guldåder mitt i de taggiga riffen. 

Från tidigare album hämtar han faktiskt ett par låtar - Meet Me at the End of the World Again och Revelations - men vem kan klandra honom för det? Har man som Jesse Malin lyckats engagera hjälten Lucinda Williams som producent är det klart att man gör allt för att imponera. När hennes röst sedan dyker först i Room 13 och sedan som duettpartner i Dead On är det helt fantastiskt, och 

Som vanligt befolkas hans sånger av New Yorks särlingar och udda karaktärer, som allihop beskrivs med ömhet och empati även i sina allra skitigaste stunder, och den gripande hyllningen till en viss tandlös irländsk folkpunkhjälte i Shane kärleksfullt och värdigt.

Lägg till det ett utmärkt samarbete med Billie Joe Armstrong i sentimentala Strangers and Thieves, hämtad från deras gemensamma gamla Rodeo Queens-projekt och Sunset Kids har alla förutsättningar att bli en av Jesse Malins största bedrifter.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.