Jakob Hellman - Äntligen borta

Raffaella Lindström 00:00 8 Jan 2021

Det är få svenska artister som är lika mytomspunna som Jakob Hellman. På sitt andra album Äntligen borta som släpps idag sjunger artisten att “du har huvudet i det blå”, men ärligt talat är det nog han själv som har det. Det är väl tur det, då känslan smittar av sig på oss andra. 

1989 släppte Jakob Hellman sitt debutalbum Och stora havet, som förändrade hela den svenska popscenen. Med flaggan i topp valde sedan det unga stjärnskottet att mystiskt lämna offentligheten. 

Efter 31 år är strålkastarljuset återigen på Jakob Hellman. Att släppa ny musik efter så många år, framför allt med tanke på hur hyllad den första skivan blev, är vanskligt. Det är svårt att slå sitt eget rekord. 

Redan under 2020 släpptes två singlar, varav den ena var en släpig pianoballad. Smakprovet lämnade mer att önska, däremot var det säkert ett tryggt val för skivbolaget. Med facit i handen kan vi konstatera att man har sparat det bästa till sist. Redan i den första låten, som bär samma namn som albumet, står det klart att min oro är obefogad. Jakob Hellman befinner sig fortfarande ute på det stora havet. 

Äntligen borta är ett album som saknar botten. Här möts det gamla med det nya. Det finns spår från det hyllade debutalbumet, såsom de säregna och kreativa texterna. Likväl är det ett moget album, som handlar om mer än bara obesvarad kärlek. 

Rösten skär fortfarande som en kniv i luften. Till sin hjälp har sångaren en hel drös av olika instrument. Ena sekunden skapas lättsamma popmelodier, som garanterat kommer att hamna på repeat i huvudet. Nästa ögonblick lyssnar vi på rocklåten När det skymmer, som i stället bjuder på kraftiga trummor. 

När skivan närmar sig sitt slut slår det mig hur fantastisk pop kan vara. Äntligen borta är en enda stor upplevelse som får mig att inse ”helvete vad jag har saknat riktigt jävla bra popmusik”. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.