Det är få svenska artister som är lika mytomspunna som Jakob Hellman. På sitt andra album Äntligen borta som släpps idag sjunger artisten att “du har huvudet i det blå”, men ärligt talat är det nog han själv som har det. Det är väl tur det, då känslan smittar av sig på oss andra.
1989 släppte Jakob Hellman sitt debutalbum Och stora havet, som förändrade hela den svenska popscenen. Med flaggan i topp valde sedan det unga stjärnskottet att mystiskt lämna offentligheten.
Efter 31 år är strålkastarljuset återigen på Jakob Hellman. Att släppa ny musik efter så många år, framför allt med tanke på hur hyllad den första skivan blev, är vanskligt. Det är svårt att slå sitt eget rekord.
Redan under 2020 släpptes två singlar, varav den ena var en släpig pianoballad. Smakprovet lämnade mer att önska, däremot var det säkert ett tryggt val för skivbolaget. Med facit i handen kan vi konstatera att man har sparat det bästa till sist. Redan i den första låten, som bär samma namn som albumet, står det klart att min oro är obefogad. Jakob Hellman befinner sig fortfarande ute på det stora havet.
Äntligen borta är ett album som saknar botten. Här möts det gamla med det nya. Det finns spår från det hyllade debutalbumet, såsom de säregna och kreativa texterna. Likväl är det ett moget album, som handlar om mer än bara obesvarad kärlek.
Rösten skär fortfarande som en kniv i luften. Till sin hjälp har sångaren en hel drös av olika instrument. Ena sekunden skapas lättsamma popmelodier, som garanterat kommer att hamna på repeat i huvudet. Nästa ögonblick lyssnar vi på rocklåten När det skymmer, som i stället bjuder på kraftiga trummor.
När skivan närmar sig sitt slut slår det mig hur fantastisk pop kan vara. Äntligen borta är en enda stor upplevelse som får mig att inse ”helvete vad jag har saknat riktigt jävla bra popmusik”.
