Visst är det märkligt; att språket ska betyda så mycket. Jag läser fler böcker på engelska än svenska, alla mina favorit-textförfattare är amerikaner och jag tittar sällan på textremsan på film -- men ändå är det som om jag aldrig hört vad Freddie Wadling sjunger förrän nu när han gör det på svenska. Och precis lika omtumlande är det att höra Nina från Cardigans på svenska; hon är [I]grym[/I] som duettpartner i [I]Som glas[/I].Steget till svenska är alltså en avgörande förändring. Nu kommunicerar de fullt ut, nu bryr jag mig om sångerna på ett helt annat sätt än tidigare. Jag älskar versionen av Bacharach/Davids [I]Trains and Boats and Planes[/I], vrider upp volymen gång på gång i den fantastiska [I]Ögat sover nu[/I], för att inte missa en stavelse av Thomas Öbergs omtumlande text och blir besynnerligt berörd av den vacklande idyllen både i titellåten och i den vaggviseliknande [I]Jag kan ro[/I]. Freddie Wadling har aldrig sjungit vackrare än vad han gör i de här sångerna -- de har ett utsatt lugn som tycks passa honom perfekt.Allt av det övriga känns dock inte lika starkt; då längtar jag hellre efter den soloplatta som redan ligger inspelad i MNWs arkiv. Men till dryga hälften är [I]Jag ger vad som helst för lite solsken[/I] en fulländad Fläskkvartett-skiva. Den första.
Skivbolag:
Artist:
