Ison & Filles debut, [I]Vår sida av stan[/I], var en sån Svensk Klassiker. En hiphopskiva gjord utan en jobbig ryggsäck full med föreställningar om hur man gör en sån. Dock med massor av förebilder, som mest användes som instrument för att få fram allt som skulle fram. Det gick att känna Ison & Fille i festlåtarna, i humorn och i de översentimentala stunderna. Nästan alltid.
Sen dess har det hänt några grejer, inte så många. 50 Cent blev störst i världen. Någon skrev att svensk hiphop är död på väggarna i Stockholm. Varken Ison, Fille eller någon av deras vänner tjänade så värst mycket pengar. Så [I]Ison & Fille[/I] är mest en fortsättning på något bra. De gör några fantastiska G-Unit-inspirerade låtar, förklarar att "rap nuförtiden/e fett efterbliven" och går och väntar på att något ekonomiskt fördelaktigt ska hända på Skärholmens torg. De har en lite större klick och en som heter Aleks sjunger refrängerna när de inte gör det själva. Men Ison & Fille är fortfarande de enda i Sverige som skulle få för sig att kombinera uppenbara 50 Cent-rippar med tårögda låtar till mamma, samtidigt som man raggar på tjejer genom att bjuda på Happy Meal. Det är ingen, förutom möjligen Advance Patrol, som gör det. Därför gillar jag Ison & Fille. Anledningarna till att jag älskar dem är några fler. Det är inte bara Lilla Al-Fadjis skits. Det är också att de bästa verserna med både Ison och Fille är som en av de där Jay-Z-raderna man först tycker att han borde lagt lite längre tid på att skriva, men som man ändå fortsätter att lyssna på, mer och mer och mer.
Det kanske är något med att inte vara helt upptagen av att flexa sina skills, att tillåta sig snacka precis så mycket skit att man kan avsluta med något du kommer försöka upprepa länge efter att låten är slut. Att istället för att se rap som en lång text se det som massor av ord, och ta hand om varenda. Och att vara så maniskt intresserad av sitt eget liv att det blir det som kommer ut hur man än vrider och vänder på det. Eller hur någon annan än vrider på det. På [I]Ison & Fille[/I] finns det här utsmetat på femton låtar till, över bland annat Masses soulsamplingar, Kaahs elektroniska funk, Embees ihopklippta jazz och Michel Rocwells "Gladiator"-produktioner. Just idag är G-Unit- kopian [I]Vill va Highwon[/I], roliga [I]Dum jävel[/I] och Kaahs dansbomb [I]Haffa[/I] allra bäst.
Skivbolag:
Artist:
