I låten [I]Njam[/I] visar Ison & Fille varför de är så bra. De rappar om att äta piroger och gyros och att inte snåla med såsen. De bjuder in Advance Patrol och låter dem prata om pannkakor och entrecote och att "maten är mitt liv och köket är min kvinna". [I]Njam[/I] handlar om mat. Den handlar inte om att använda mat och olika sorters kryddor som en analogi eller metafor för att vi behöver ett multikulturellt samhälle eller någon sån skit som massor av svenska rappare jämt trasslar in sig i. Det handlar bara om att det är gott med käk.
De har humor och en loj avslappnad attityd och så har de ett knippe grymma produktioner från Masse, Fjärde Världens Matte och Oskar Skarp. De är inga riktiga proffs som deras kompisar i Fjärde Världen, men jag älskar dem ändå, trots att de inte är några tekniska virtuoser. Ofta låter det lite taffligt eller åtminstone inte helt kliniskt rent och fläckfritt. Som singeln [I]Fakka ur![/I], första gången jag hörde den tyckte jag att den lät som en väl billig och enformig Beatnuts-variant. Men sen scratchar de in Gonza Blatteskånska och snackar lite om att planka in på klubbar och då gillar man dem förbehållslöst ändå. Hela vägen är den bästa svenska kärlekslåten på evigheter, även om Fille sjunger refrängen som en yrvaken Ja Rule. Och [I]Borta bra men hemma bäst[/I] och ytterligare ett handfull spår bygger på de skönaste soulsamplingarna du hör i år. Ison, med rötter i New York och Barbados och en energi och attityd som är oemotståndlig. Fille, som kanske ser ut lite som Anton Glanzelius några år efter Mitt liv som hund, men uppträder som en smart hustler med lika stor kärlek till gatan och musiken som mammas empanadas. Precis som Timbuktus skiva (som jag underskattade lite när den kom) är det här ljudet av svensk hiphop när den är så bra som den ska vara. Ison & Filles debutalbum är inte taffligt på något sätt. Det är riktiga känslor och det är det enda som betyder något.Skivbolag:
Artist:
