Hjärtat slår snabbare, klumpen i halsen går inte att svälja. Jag känner migvarm i magen och det spritter oprovocerat i benen. Jag ler fånigt och vi vetbägge två att jag kommer att ta oproportionerligt illa vid mig om du skullebe mig sänka mitt nyinspelade blandband. Eller så känns det på något heltannat sätt. Men det känns och det är det som är hela poängen. Musik skaberöra. Uppröra, förföra, röra till. Eller som det populärt heter; svänga.Annars vet jag inte vad man ska ha den till.
Utom ibland. För det finns som sig bör undantag. Dem brukar man ofta gesamlingsnamnet "hitlåtar". Hitlåtar har melodier som klister och en förmågaatt förslöa de viktiga organen. Hjärnan luras att bortse från det banala föratt munnen vill sjunga med.
Det finns andra undantag. Eller fall där man tänjer på gränserna. De heteroftast easy listening eller soft rock. Det är inte meningen att det skaberöra. Det ska bara knäppas lite i fingrar och fungera bra tillcocktailklänningar. Det gör det det funkar hur bra som helst. Du blirglad, knäpper lite med fingrarna och kanske till och med dansar lite grann.Men det finns ännu en sorts undantag. Det är musik som inte berör och sominte fyller någon annan funktion heller. Den gör sig inte ens icocktailklänning.
Aluminum Group vet. De har ägnat år åt att förfina körsånger och skapa detdär totalt intetsägande trumpetsolot. Det här är en samling med deras mesttillrättalagda låtar.
Första låten på skivan heter Chocolates och är en 60-talsdoftande sång medfånig text ("Am I bringing you down when I´m bringing you candy?") och är såsoft rock det kan bli utan att riktigt vara det. Ganska bra alltså.Byzantium är lika fingerknäppsvänlig. Och ibland under någon refräng häroch där får munnen plötsligt övertaget över hjärnan men det varar aldriglänge och det är till och med så att munnen skäms efteråt.
Det här är slätstruken popmusik kall och sönderteoretiserad. Det finnsnågot obehagligt i det ett slags översittarattityd. Fick jag gissa skullejag tro att bröderna Navin, som utgör bandets stomme, gått på en
motsvarighet till Handels och jobbar på bank när de inte gör musik. Ettslags hissmusik för elitister, that is.
Det står "play it loud" på skivan. Det är inget jag rekommenderar. Det ärtill och med så att den luftiga, perfekta produktionen (Jim O´Rourke på desenare bidragen) nästan gör det ännu värre skavankfritt och närmastlarvigt tillrättalagt. Varför Doug McCombs (Tortoise) och Edith Frost lånatut sina talanger förstår jag (anledningen heter Jim O¹Rourke) men det ärbeklagligt och för övrigt ganska svårt att avgöra exakt vad det är detillför och var.
Medan vi i dag använder rostfritt stål använde 60-talisterna aluminium. Dehade kunnat stryka med allihop. Aluminium är nämligen giftigt och har ingenplats i köket.
Skivbolag:
Artist:
