Interpol - El Pintor

Sara Berg 00:00 10 Sep 2014

Efter ett par lite lugnare album har Interpol den här gången skapat en skiva där i princip varje låt fångar känslan hos den gamla hiten Slow Hands. Det är hetsigt, kompakt och otåligt, med betydligt tjockare gitarrmattor att trampa på. Så har de också jobbat med folk som tidigare samarbetat med band som Foo Fighters, My Bloody Valentine och The Smashing Pumpkins. Minns ni när Morrissey valde samma producent som Blink-182? Det hördes också på slutresultatet. Här är det dock inte dåligt, det är en skräpighet som passar bandet. Och som framför allt passar sångaren Paul Banks väldigt karaktäristiska, lite knarriga röst, som annars riskerar att köra över hela orkestern. Nu kör de istället bredvid varandra, bandet och Banks, i varsin mullrande van på motorvägen.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Funcrusher Plus

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Det har ju hänt så mångagånger förut. 1986, till exempel, när Eric B. & Rakim presenterade ett heltnytt, mer exakt och hårdare sound än tidigare. Eller för några år sedan, dåWu-Tang Clan lade fram ett innovativt alternativ till den vid det laget såtröttsamma gangstarapen. För att

Spiceworld

Det är rätt uppenbart att Spice Girls stjärna faller. Det var väl inte särskilt oväntat, man behöver inte ens kunna stava till överexponeradför att förstå att Spice Girls bäst-före-datum rusar mot dem i 200 knyck. Kanske förstår flickornas marknadsförare detta, för de har släppt ifrån sigen ganska trist platta. Med hitpotential, förvisso, men det måste väl vara ett kommersiellt självmord att göra

Dance A Dub

Originalversionen av Dance A Dub släpptes 1978, men endast i 500exemplar, och har sedan dess varit ett hett villebråd för puritanskareggaejägare. Den remastrade återutgåvan innehåller tio gungande spårfångade i ett elastiskt ljudrum, kompositioner som alla ger ordeteffektsökeri en ny dimension. Musik som inte bara känns rimligt modernefter 19 år, utan dessutom står för en grundlig undersökning av

Isola

Den dagen jag hörde När det blåser på månen på radion, var jagövertygad om att jag aldrig, aldrig skulle kunna annat än älska Kent. Jag hade förstås fel, för när debuten följdes av Verkligen, orkade jag inte längre älska Kent. Jag kände mig sviken, eftersom Verkligen inte förmådde göra samma intryck på mig som Kent. Is

Här och nu

Jag kan, möjligen, klara av att lyssna på Nordmans musik. Mats Wester är ingen dumbom; han - och Micke Marin och Roger Tallroth från folkgruppen Väsen - plockar skickligt in precis så mycket knätofs och rai som de tror att familjepubliken orkar med. Det är lite väl mycket AbsoluteFolkpop, men jag köper det trots allt, i synnerhet nu som de slängt merparten av syntarna och trummaskinerna på tippen

Human Patterns

Om man tänker sig att en genre blir mer och mer försvagad ju längre från källan den befinner sig så borde väl tysk jazz ligga risigt till. Men från den hippa 60-talsjazzen som gavs ut på MPS till dagens motsvarighet Compost Records och Jazzanova-kollektivet har jazzmusiken trotsat samma naturlag som gjort bastarder av allt ifrån rock'n'roll till techno.  För att göra en nutida jämförelse: big

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!