Jag kan, möjligen, klara av att lyssna på Nordmans musik. Mats Wester är ingen dumbom; han - och Micke Marin och Roger Tallroth från folkgruppen Väsen - plockar skickligt in precis så mycket knätofs och rai som de tror att familjepubliken orkar med. Det är lite väl mycket AbsoluteFolkpop, men jag köper det trots allt, i synnerhet nu som de slängt merparten av syntarna och trummaskinerna på tippen och vågar köra mer akustiskt.Men längre än så sträcker sig inte min tolerans. Den omfattar inte Håkan Hemlins fortsatt skitnödiga sätt att sjunga - och absolut inte Py Bäckmanstexter. Kombinationen Hemlin-Bäckman har aldrig varit så förödande usel som här,när de skippat den banala naturromantiken och istället - och ännu mer banalt - behandlar Livet, Kärleken och Döden, med rader som "Kom nu gubbar,nu ska vi supa, detta min begravning är, för när jag i graven stupar, kanjag inte vara här." Nej, det är liksom det som är poängen med att dö. Anslaget är en blandning av drucken dagsbokspoesi och ett Hötorgsavkok på Fröding och Karlfeldt. Och eftersom merparten av deras skivköpare hittills varit barn under 15 kanske inte det går hem lika bra som den tidigare medeltida prylen. Hoppas kan man alltid. För det här stinker.
Skivbolag:
Artist:
