Efter ett par lite lugnare album har Interpol den här gången skapat en skiva där i princip varje låt fångar känslan hos den gamla hiten Slow Hands. Det är hetsigt, kompakt och otåligt, med betydligt tjockare gitarrmattor att trampa på. Så har de också jobbat med folk som tidigare samarbetat med band som Foo Fighters, My Bloody Valentine och The Smashing Pumpkins. Minns ni när Morrissey valde samma producent som Blink-182? Det hördes också på slutresultatet. Här är det dock inte dåligt, det är en skräpighet som passar bandet. Och som framför allt passar sångaren Paul Banks väldigt karaktäristiska, lite knarriga röst, som annars riskerar att köra över hela orkestern. Nu kör de istället bredvid varandra, bandet och Banks, i varsin mullrande van på motorvägen.
