Imperial State Electric - Reptile Brain Music

Patrik Forshage 00:00 30 Nov 2013

Att påstå att Imperial State Electrics tredje album skulle vara en av Nicke Anderssons bästa skivor någonsin känns förstås vågat, med tanke på den katalog han hunnit bygga upp med bland andra Entombed, The Hellacopters och The Solution under åren. Men det måste ändå sägas, och en väsentlig orsak till det är att det är en skiva fylld av musik som säger emot albumtiteln. 

Reptile Brain Music signalerar instinkt snarare än intellekt, men den här skivans tolv låtar är allihop påfallande smarta. Det är stundtals stenhårt, javisst, men snarare än dumkonfrontativ och aggressivt  gåpåig är Imperial State Electrics rock’n’roll full av snygga harmonier och finessrika attraktiva arrangemang. "Popigt" skulle man kunna kalla det om det inte riskerade att tas emot som en invändning av renläriga rockers, men om man menar på samma sätt som hos band som Blue Öyster Cult, Thin Lizzy och Cheap Trick är det förhoppningsvis inte lika provocerande. Torra stompiga glamrocktrummor i More Than Enough Of Your Love bidrar till The Sweet-associationer, och givetvis går även Kiss inflytande att spåra, särskilt i långsammare Dead Things. När bandets basist Dolf de Borst, också i The Datsuns, tar över leadsången i titellåten påminner det om hur Alice Cooper kunde låta under sitt orättvist bespottade tidiga 80-tal.  

Men låt dig inte för den skull luras att tro att Reptile Brain Music är ett skiva full av rocktravestier. Inte alls. Nicke Andersson är en för stark låtskrivare för att fastna i sådant, och med ett gediget band har han gjort ett distinkt tidlös rock’n’roll precis så bra som man inte vågade hoppas att den längre kunde göras.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!