Att uppleva artister som har hittat sitt unika uttryck, och som med den plattformen vågar röra sig över genregränser och i sin egen utvecklingslinje - det är en ynnest. Thomas Jonsson är en av de artisterna. Som ung americana-uttolkare och med mellannamnet Denver gjorde han spröd countryanstruken visa, och som I’m Kingfisher har han alltmer lagt alla genrebegränsande countryaccessoarer åt sidan till förmån för ett allt naknare och personligare tilltal.
Med The Past Has Begun sluter han cirklarna. När Thomas Jonsson är helt trygg i vem han är och vad han vill finns inte längre anledning att hålla undan för de där americanadimensionerna som han några år varit tvungen att sortera bort för att landa i sitt eget, lika lite som det finns anledning att accentuera dem. De är helt enkelt en del av Thomas Jonssons person, musik och mjuka röst.
Ibland är det så sprött och flyktigt att man vill omfamna och hålla i melodin så att den inte blåser bort bland höstlöven, som i inledande Pocket Soul, men lika bekvämt rör sig Thomas Jonsson i riktning mot kraftfullare stunder som Is Nature Really That Cruel? med suggestiv elektrisk soulgitarr.
Mess Minus Soul är en fantastisk folksång som hade kunnat tränga sig in i den kanon av Paul Simon-, Leonard Cohen- och Phil Ochs-melodier vi bär med oss i det kollektiva medvetandet sedan 50 år. Samarbeten med Vilma Flood, Ella Blixt och Slowgold bidrar med extra melodifokus och med nyanserande röster intill fint använda detaljer som munspel, stråkinpass eller en ensam vemodig klarinett i oändligt vackra The Biggest Blow.
