Det känns som att det var igår som jag lyssnade på Hurula för första gången. I själva verket har det gått sju år sedan debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för släpptes och tog en hel dyster generation med storm. De nakna textraderna och kraftiga gitarrerna nådde rakt in i mitt 16-åriga hjärta.
Sedan debuten har Hurula hyllats av både kritiker och lyssnare. Nu släpps det fjärde albumet Jehova. Precis som många gånger tidigare sjunger Hurula om fabriksstäder, piller och kärleken. Skillnaden är att musiken känns mognare på den nya plattan. Punknerven bultar fortfarande hårt, men texterna är mer polerade.
För oss som har vuxit upp med Hurulas musik är det mognare soundet uppskattat. Vi växer helt enkelt i samma takt, vilket kanske blir mest tydligt på den dystra introlåten Vårdcentralen. Samtidigt är det möjligt att blicka tillbaka till ungdomen. Under låten Arvet svävar tankarna till det poppiga, sköra debutalbumet.
Jehova är en kraftfull port mellan dåtiden och nutiden. Om tonåren och vuxenlivet. Här finns både ett färskt sound, men likaså låtar som ger dig chansen att drunkna i nostalgin. Välkomna på en resa fylld av känslor och minnen.
