Det senaste året har den gamla generationens svenska rappare försökt hänga på och pånyttföda sina egna sedan länge döda karriärer genom den nya explosionen av svensk hiphop. Exempelvis Linda Pira, Stress eller Lilla Namo. Men Houman Sebghati tillhör inte den gamla generationen, han är mycket äldre än så. Och Sebghati försöker inte hänga på någonting nytt, snarare tvärtom.
Sebghati var bland de första svenska rapparna över huvud taget. Hans första album kom 1999 och han bör därför ses som en hiphop-pionjär i Sverige. Men idag känns rapparen dammig.
Houman Sebghatis nya album Skuldsaneringen erbjuder daterade beats, irriterande skits och nästan på gränsen till pinsamma budskap. Rapparen har olika pratsegment mellan låtarna där han eller någon annan säger saker som “Älska allt runt omkring dig och det kommer bra grejer tillbaka”. Stundtals känns det som en självhjälpsföreläsning förklädd i hiphop.
I en skit får man lyssna på ett iscensatt samtal mellan Sebghati och rapparen Finess där Sebghati grämer sig över att modern hiphop låter som Koreapop. Han däremot bär på framtidens sound inspirerat av Wu-Tang Clan. Finns det något värre än människor som bara gillar 90-talets hiphop och hela tiden ska klanka ner på allt som kommit därefter? Svaret är nej.
