Hösten har redan börjat härja i Stockholm. Regnet som rasar ner, recepten på svampstuvningar i söndagsbilagorna, recepten på lyckopiller, klibbiga löv i pannan och säsongens solglasögon som reas ut.
Då vill jag inte ha med ny musik att göra utan bara sitta uppflugen med Henry Flynts återutgivna [I]I Don't Wanna[/I], Uffes [I]Rom i regnet[/I] och Van Morrisons [I]Enlightenment[/I]. Men om man inte vill sluta på bårhus eller dårhus är det omöjligt.
Och då, lägligare än värme i februari, kommer The Hidden Cameras med sina gnistrande hundrafjorton leenden, förbundna ögon och Everly Brothers-melodier. I [I]Music Is My Boyfriend[/I] släpper de lös spralliga tamburiner, likt små valpar som varit inlåsta för länge. Det är ljudet av snäll, sommarglattig discopop (en sommar som aldrig var, utan kanske förra sommaren?). Måste ta emot. Svälja, stanna kvar och ta emot. Och herregud, [I]Builds the Bone[/I] är nästan en hymn som obehindrat glider mellan Housemartins tryckarstunder, Aaron Nevilles bittra, långa stråkar och Elton Johns [I]Tiny Dancer[/I].
[I]We Oh We[/I] är också blåögd soul och sen lagom till [I]The Fear Is On[/I] byter Hidden Cameras om till sina snabba, studsiga, vadderade popdräkter och det kanske är konstigt att gnälla på det, ungefär som att klaga över ketchup på pastan. Men de är bättre när de blankt struntar i kitschig pop.
Skivbolag:
Artist:
