Den artist som vill prångla ut en poplåt, en houselåt, en vadsomhelst-låt till nordeuropeiska musikbarer har alltid gjort rätt i att ha Matthew Herberts nummer på snabbval. När det kommer till dansorienterad house har Herbert blivit oumbärlig för alla vinylgnuggare som inte spelar skivor inför tvåtusen klubbare varje helg. Det behövs versioner av låtar som folk vill lyssnapå också. För house-lyssnare finns inget starkare säljargumentet för en i övrigt trist popsingel än en Herbert-remix. Fråga bara Moloko eller Motorbass. Dubbel-CDn är en obegripligt luxuös introduktion till den som undrar vad den där Herbert alla snackar om egentligen går för. Fritt fram, white label-jakten är över. Alla som lurat bakom skivdiskar kan gå hem till sina gryten och lyssna på Secondhand Sounds
. Herberts rytmer görs av ljud inte olika högtalarnas sista klickande suck när strömmen bryts och alla går hem. Med inbjudande och personlig mys-house visar Herbert hur en av hans bästa sidor är B-sidan på andra artisters skivor. Till överraskningarna hör en fyra år gammal, förhållandevis obskyr personlig favoritremix på Dimbiman. Låten är en ganska otypisk mörkt mullrande och klubbig Herbert-låt som lägger ytterligare en nyans till den redan mångfacetterade bilden av den engelske housegurun. Samlingen är lättillgänglig som hallon uppradade på ett halmstrå -- här är all Herbert du behöver just nu. Den enda nackdelen är att det är så mycket musik att vinylupplagan är uppdelad i två sannolikt rätt kostsamma uppsättningar om tre LP-skivor.
