Håkan Hellström är underskattad. Han är visserligen dyrkad, men det är lätt att se honom som ett stort bultande hjärta som inte kan låta bli att blöda konst, inte kan hålla tyst om sina känslor, oförmögen till distans. I själva verket är han en extremt professionell konstnär med en knivskarp blick på sig själv och andra, och som popartist är han både manusförfattare, regissör och skådespelare. Han tycks ha fri tillgång till alla tidigare faser av sitt liv, alla sina jag, och alla personer han träffat – han besöker dem och får deras ögon, deras känslor, deras röster. På sitt sjätte regelrätta album Det kommer aldrig va över för mig är detta drag tydligare än någonsin, inte minst när han stammar för att get in character i Du kan gå din egen väg.
Musikaliskt har han utvecklats, som väl är - ännu ett album med Jocke Åhlund-rock hade blivit för mycket. Istället får vi ett rent sound med finstämda elektriska gitarrer, neonskyltblinkande syntar och 70-talsdoftande studiorävtrummor. Skivan är upplagd som en klassisk LP med tydliga instrumentala inledningar och vackra balladavslutningar på de båda sidorna, enligt den ”four corners”-modell som Bruce Springsteen populariserade på sina genombrottsalbum. Kören i finalen på stompiga Livets teater känns som ett anthem, men mest berör Det tog så lång tid att bli ung, en låt som genomgått en ganska radikal omvandling sedan Håkan introducerade den på sin berömda spelning på Way Out West 2010. Då var den ett bihang och en uppföljare till Uppsnärjd i det blå, nu har den växt till ett eget verk, en utsökt blandning av gitarrindie och pastoral visa, inlindad i svepande soulstråkar som får en roll även i texten: den handlar om ögonblicket när orden tar slut och musiken är det enda som är uttrycksfullt nog. Det är så den extremt professionelle konstnären säger det.
