Guleed har något speciellt. Det är svårt att säga vad, men något är det. Hans sätt att rappa, prata, sjunga. Guleed siktar rakt mot sin lyssnare. Han är ärlig både i vad han säger och hur han säger det.
Tyvärr har rapparen tonat ner det som gör honom så bra på sitt andra album Lucky 20. Basen är precis lika tung och texterna lika gravallvarliga som på debuten 50 grader i februari, men Guleed tar inte ut svängarna i samma utsträckning. På debutalbumet kunde han frustrerat skrika ut raderna och höll sig inte för att bryta loss i sin somaliskt influerade sång. Här håller han sig cool och rösten är ofta inbäddad i lager av autotune.
Det är inte så att låtarna är dåliga. Nästan varje spår har en minnesvärd hook. Men det är som att man hela tiden väntar på hur Guleed ska tappa sitt lugn, höja rösten och blotta sin spruckna falsett istället för att som nu, mumla fram raderna i dov rapsång. Men det händer aldrig, inte en enda gång.
