Omslaget visar en orgel, en Les Paul och ett trumset. Tre småfotografier på en medaljongtapet och på golvet ligger någon, att dömaav ettpar dojjor som skymtar bakom orgeln.Ungefär lika minimalistisk som omslagets formgivning är Grand Tone Musicsmusik.
De gör inga stora gester, inga konster eller tricks, utan låterinstrumenten komma till sin rätt med enkla figurer och rena ljud, alltsparsamt kryddat med en nypa pedal steel, några körer (av Nina Ramsbysjälv) och emellanåt en cello. De lutar sig tillbaka mot sitt sound ochlåter musiken välla fram som en överjäst deg ur högtalarna. Att kalla denmelankolisk är nog ganska riktigt, men det är inte alltid den tar tag i enoch klibbar sig fast. Det finns ju lite olika sorters melankoli, elleråtminstone två: bra och dålig. Till den senare sorten hör till exempel PCJersilds bok Barnens ö, som jag tio år senare bara förknippar med rutten,trött, onödigt obehaglig limsniffar-melankoli.
Grand Tone Music håller signästan konsekvent på rätt sida av eggen, men är nära att tippa överemellanåt, när de litar för mycket sin ljudbild. Utan att vara i närhetenav Jersilds lågvattenmärke går de en förbi i några av spåren, något somkanske hade kunnat undvikas med en något mer varierad produktion. NinaRamsby får mig i sina bästa stunder att längta efter någon som kan ta handom mig lite, men de största känslorna kan hon säkert locka fram på nästa skiva.
Skivbolag:
Artist:
