Om man tycker att Rod Stewarts senaste album är ett av hans bästa i karriären förstår jag att man tycker mycket om Sheryl Crows tredje album. Det är nämligen ytterligare ett perfekt exempel på när en artist gör det folk helst vill ha av artisten. I Crows fall är det snäll, rotstark amerikansk rock med en mer personlig touch på texterna än tidigare. Pocketversionen, helt enkelt: lättförpackad och funktionell.Men om man jämför med den Crow vi hörde på [I]Tuesday Night Music Club[/I] är det sällsynt urvattnat. Där gjorde man det aldrig enkelt för sig, utan lät både musik -- och framför allt texterna -- värka fram i ett kollektivt arbete, där skruvade tjurskallar som David Baerwald såg till att det aldrig blev för lättköpt, utan att det alltid fanns flera dimensioner.Det albuemt är Sheryl Crows klart bästa. Det förra var också bra: där klarade hon låtskrivandet förvånansvärt väl på egen hand. Men nu är utslätningen total. Hör det på radion utan att vare sig bli störd eller extatisk. Skivan behöver ni inte.
Skivbolag:
Artist:
