Först på en låt från slutet på skivan - [I]My God[/I] - känner jag igen henne ordentligt. Från [I]Gotta Low[/I] som släpptes förra året på EP:n [I]4:35 Am[/I]. Då var hon den där mystiska flickan med det tidlösa lovande namnet och den försiktiga rösten man vill vakna till varje morgon. Jag tänkte inte så mycket på hur gammal hon var, hur duktig hon var eller vem hon var överhuvudtaget. Det var bara något väldigt älskvärt och självklart över den sången.
Det tyckte franska Source också och signade henne samma sekund som hennes demo landade på deras dörrmatta. Sedan blev hon snabbt uppskriven, omtalad och inbjuden att vara förband åt såväl Mark Linkous, som David Gray och Mark Eitzel.
På [I]Night on my Side[/I] visar det sig att hon inte riktigt är den jag trodde hon var. Hon är proffsigare, rejälare, mer radioanpassad och tyvärr avsevärt mindre intressant.
Sin sympatiska röst har hon kvar men den har fått ett helt annat eftertryck. Det borde kanske vara en bra sak men för varje gång hon tar i så träder Alanis Morrissettes ansikte - snarare än, säg, Kathryn Williams - upp allt tydligare på hornhinnan och det är farligt lätt att tänka på läderarmband, långt utsläppt hår, bara fötter och en lägereld nära dig.
Nu är jag kanske onödigt orättvis - [I]Over and Over, My God[/I] och [I]What a Day[/I] är allt ifrån hyfsade till bra - men mer än så är det inte. Och för varje gång jag hör [I]Gotta Low[/I] nu så gör den insikten lite mer ont.
Skivbolag:
Artist:
