De första lyssningarna hör jag inget mer än enbart Frida Hyvönens röst, texter och piano. Det finns inget utrymme för mer, och redan det är alldeles för mycket. Hon ställer sig för nära, hon berättar för öppenhjärtigt, hon är för detaljerad med erfarenheter och känslor som framstår som väldigt privata. Det är krävande, påträngande, jobbigt, svårt. Jag kommer på mig själv med att använda alla skyddsmekanismer jag kan uppbåda. Jag stänger av, tänker att jag får lyssna färdigt imorgon. Jag flinar generat och ägnar mig åt att försöka avfärda något ordval (”lekamen”) som pretentiösa och obekväma. Jag prövar att hålla recensentens professionella distans. Men inget hjälper. Frida Hyvönens ordrika självutlämnande sång kryper under huden.
Delvis har det med hennes språkval att göra, för Frida Hyvönen har inte tvekat inför det svåraste och mest personliga tidigare heller. Men på svenska finns inte utrymme för några kompromisser, undanglidande formuleringar eller klichéer, här känns varje ord och varje ton sann och äkta. Frida Hyvönen sjunger en chanson om hur dåligt hon mår under sin period i Paris, medan Drömmen om dig är så förtvivlat vemodig i en tillfällig återförening med en person som hade kunnat ha ett större och lyckligare kapitel i livet hos sångens jag, som kan vara Frida Hyvönen själv eller inte. Allra mest påträngande är Fredag morgons mörka berättelse om den nödvändiga och tvära uppbrottet ur en dysfunktionell och alltmer destruktiv relation på väg mot katastrof, sjungen direkt till den forna partnern och förtryckaren. Starkare än så är det svårt att föreställa sig musik.
När jag så efter ett stort antal lyssningar lyckats processa närheten och rättframheten upptäcker jag så att där också finns såväl melodier som mer omfattande arrangemang. Sångerna är melodiösa och mjuka, rentav popiga i hyllningen till Stockholm med en underliggande kärlek till Västerbotten och en trött suck åt stockholmare som inte varit längre norrut än till Gävle (”det är fan inget att skryta om”). Hennes luftiga och varma ljudrymd - frambringad tillsammans med Tobias Fröberg, givetvis - visar sig innehålla en också vemodig oboe, en oroande cello och pappa Lasse Hyvönens nyckelharpa. Imponera på mig är progg med storslagen gospelkör och med ett suggestivt modernt organiskt beat i refrängen, och Kommer du har på samma sätt avskalad akustisk rytm och är kryddad med både ett förtjusande trumpetinpass och med ljudet av hur hon författar avskedsbrevet med filtpenna mot papper (!). I avslutande Amors förkastliga pilar sammanfattar Frida Hyvönen så konsekvenserna av alltihop med större träffsäkerhet än den gud hon sjunger om. ”Om jag mot förmodan blir kär igen, då ska jag inte agera. Bara andas väldigt lugnt och låta det passera.”
Frida Hyvönen är helt och hållet personlig och unik, och för att finna några paralleller måste man söka sig tillbaka till Turid, till Edith Piaf, till Carole King och kanske framför allt till Laura Nyro. Men ingen av dem har så fullständigt öppnat portarna till ett djup av erfarenheter, tankar och känslor som Frida Hyvönen gör här. Hon är inte intresserad av någon flyktig bekantskap med sina lyssnare, den som vill ha Frida Hyvönens musik i sitt liv får kämpa för det och måste acceptera hela Frida Hyvönen, både det vackraste och det fulaste, såväl det lakoniskt uppgivna som det bestämt konfronterande. Det är relation som måste vara djup, långvarig och seriös. Några alternativ till det finns inte.
