Jag vet inte om det verkligen har varit ett enastående år för jamaikansk musik, eller om det bara är jag som har fått lättare att ta den till mig. Men jag vet däremot att det skapats få reggaealbum under 90-talet som överträffar Sizzlas två skivor [I]Praise Ye Jah[/I] och [I]Black Woman and Child[/I]. För mig personifierar Sizzla allt som är bra med nutida ragga. Det var till och med Sizzla som fick mig att inse att ragga har fler dimensioner än att enbart vara partymusik på svettiga klubbar. Sizzla gör ragga som känns. Sizzla sjunger om saker som är viktiga. Sizzla får mig att tänka efter. En ny Sizzla-skiva är, precis som John Masouri påpekar på omslaget till Sizzlas skiva [I]Kalonji[/I], en händelse. I alla fall i Jamaica, i enstaka skivbutiker i Sverige och defitnitivt på min skivspelare. Sizzlas försäljningssiffror i Sverige är fortfarande ytterst mariginella, åtminstone om man jämför med hiphopalbum av samma dignitet. Dels beror det väl på att han saknar de egenskaper som brukar få en raggasångare att slå utomlands (samarbeten med erkända rappare, en kontroversiell refräng eller en video med mycket bar hud), men mest får man väl bara konstatera att det är så det är. Jamaikansk musik kommer kanske aldrig bli så stort i Sverige som det var i början av 80-talet, då Jah Alban och Papa Andy battlade till King Jammy-riddims i förorterna.Men vi som älskar musiken kan inte göra mycket annat än fortsätta spela in blandband till alla vi känner, och förklara att det finns ett liv även efter sommarens trendiga små reggaekalas. Samtidigt som [I]Freedom Cry[/I] släpps, kommer inte mindre än tre andra Sizzla-skivor; [I]2 Strong[/I], en samlingsskiva där Sizzla står för hälften av låtarna och Anthony B för den andra hälften; [I]Kalonji[/I], vars låtlista är nästan identisk med denna (dock värd att kolla upp enbart för låten [I]Confuse City[/I], en wicked sång om att världen är ur led, med en calypsoaktig rytm som du aldrig hört Sizzla toasta på tidigare) och Greensleeves-albumet [I]Woman of Africa[/I]. Dessutom släpptes tidigare i höstas en matig Sizzla-samling på Jet Star.Men det är [I]Freedom Cry[/I] som officiellt kallas det nya albumet. Det är givetvis precis så bra som jag hade hoppats att det skulle vara. Här finns många av de bästa singlar han släppt i år, som inledande [I]Real[/I] och den suveräna [I]Dem Ah Try Ah Ting[/I], men även sprillans nytt material. För produktionen står Phillip "Fattis" Burrell, mannen bakom skivbolaget Xterminator, som sedan mitten av 80-talet ständigt uppdaterat ragga och dancehall med en oöverträfflig förmåga att hitta oupptäckta riddims. Trots en produktionstakt som får Lee Perry att framstå som en slöfock lyckas han variera sina ljud oändligt - nämnda [I]Dem Ah Try Ah Ting[/I] är snyggt uppdriven, ilsken men melidiös ragga, [I]Til It Some More[/I] är jazzig reggae, med Dean Fraser på blås medan [I]Saturated[/I] närmar sig de Juju-inspirerade, afrikanska rytmer som präglade stora delar av [I]Black Woman and Child[/I]. Allt hålls ihop av stilsäkra ackompanjemang från Sly & Robbie och The Firehouse Crew.Att Sizzla är en "conscious man" bekräftas åter; det är fortfarande han som leder vägen för den sociala medvetenheten i ragga. I titelspåret uppmanar han sina medmänniskor att torka sina tårar och börja uträtta saker. I [I]Made of[/I] förklarar han, med hjälp av en långsam rootsrytm, att alla svarta människor måste bli mer medvetna och inse sina rättigheter. Samtidigt kan han skriva tradiotionella, vackra kärlekssånger som få andra; här är det [I]She's Like The Roses[/I] som sticker ut mest. Sizzla är missnöjd med den svarte mannens plats i världen, och han är ännu mer missnöjd med hur samhället behandlar Jamaicas ungdomar, the ghetto youth, som han nämner i så gott som varje sång. Vad Sizzla betyder för de unga i Kingston kan man nog inte förstå förrän man bor där, men den som inte tycker om Sizzla efter att ha hört [I]Dem Ah Try Ah Ting[/I] och [I]Rain Shower[/I], kommer nog aldrig tycka om reggae överhuvudtaget.Skivbolag:
Artist:
