Producenten Madlib och Freddie Gibbs har tidigare visat att de kan skapa mästerverk tillsammans. Deras förra kollaborativa album Piñata var på många sätt en oväntad fullträff. Madlib, med en skivsamling på fyra ton och en förkärlek till udda sampels, kunde utmana Freddie Gibbs som förkroppsligar bilden av en ortodox gangsterrappare. Kombinationen var svårsmält men vacker. På omslaget till Bandana syns en sönderslagen piñata vilket hintar om att duon inte är intresserade av att plocka poäng på gamla meriter.
Tidigt på Bandana står det klart detta projekt också är en dragkamp mellan två egna artister. Gibbs kastar ur sig sina texter medan Madlib bryter av produktionerna och leder in dem på nya banor, ibland flera gånger på samma låt. Om Madlibs tidigare samarbetspartner Mf Doom använde eskapism för att mota de fluffiga produktionerna så använder Gibbs grovkornig socialrealism från en langares perspektiv. På Crime Pays är Gibbs tydlig med att han skiter fullständigt i försäkringar och doktorsbesök i jakten på pengar, allt över en mysig sampel av Walt Barrs Free Spirit. När Gibbs stundvis lämnar sina droganekdoter blixtrar något rebelliskt till i hans texter. På Flat Tummy Tea fördömer han exempelvis USA:s roll i den transatlantiska slavhandeln. I övrigt så kretsar mycket av det han säger kring honom själv vilket tillslut blir något tröttsamt.
Ibland känns det som att Gibbs glömmer att andas mellan sina rader. Hans hektiska flow får Bandana att låta mer som en lång freestyle än ett studioalbum. Det är dock Madlib som drar det tunga lasset när han försöker matcha Gibbs karisma med sina produktioner. När Madlib lyckas, som på albumets bästa låtar Fake Names och Situations, uppstår något magiskt. Bandana är, likt sin föregångare Piñata, ett robust album med några guldkorn insprängda i sin kompakta och röriga ljudbild.
