Åh, detta brinnande ointresse jag känner inför The Folk Implosion! Det överraskar till och med mig. När jag ska återförenas med Barlow efter flera års paus så börjar det krypa i kroppen redan innan första versen är till ända.
90-talets allra onödigaste ögonblick rullar upp sig på näthinnan, ett efter ett. Emo, grunge, bruna jeans.
Jag vet inte om det är dramatiken i hans röst, eller om det är de ogenomträngliga gitarrmattorna som känns som en tjock, trögflytande brunsås man måste vada sig igenom. Det kan lika gärna vara de molliga melodierna eller de utdragna stroferna (ärligt talat: "I am a creature of salt dissolving in front of your eyes", "I am pale and blind") som kämpar sig framåt i den ständiga piskande motvinden.
Barlow och jag har delat många fina stunder tillsammans. Med Dinosaur Jr, Sebadoh och tidigare inkarnationer av det här bandet också. [I]Easy[/I] låter inte alls som de stunderna men påminner mig i alla fall om bättre tider. Men det är redan sista låten, som blir den enda barmhärtiga ljusspringan i en isoleringscell.
Skivbolag:
Artist:
