För den som inte i detalj följt Floating Points karriär kanske Elaenia kan uppfattas som en smula överraskande. Debutalbumet lutar sig inte mot dansmusiken som tidigare i katalogen, utan är snarare mot jazz. Men för dem som följt Samuel Shepherd de senaste åren så är detta en fullt logisk fortsättning på hans skapande.
En tydlig trend inom dansmusiken har varit att flera producenter oavsett deras vanliga produktion har börjat fylla skivväskorna med disco, soul och tillbakablickande dansmusik. En inte alltför djärv gissning är att det varit en motreaktion mot den bombastiska EDM-karneval som pågått på de stora arenorna. Helt plötsligt ville en del gräva fram det äldre och ”äkta”, och inom det har Floating Points tillsammans med till exempel Motor City Drum Ensemble eller landsmannen Jamie XX varit en av de främsta.
Detta intresse för en annan typ av sväng som han allt som oftast fyller skivväskan med visar sig tydligt på debuten. Sedan singeln Nuit Sonores kunde denna nya komposition börja höras, en mer organisk driven ljudbild med analoga instrument vilket gjorde att nämnda makalösa singel brukades flitigt av exempelvis kompisen Four Tet på klubbarna. Än tydligare blev den nya riktningen på King Bromeliad och sedan i samarbetet med den Marockanske musikern Maleem Mahmoud Ghania.
Sett till vad som lagts på skivtallriken under DJ-gigen i kombination med dessa releaser känns det självklart att det var den här vägen hans produktion skulle vandra. Mot rymdskeppet Elaenia som nu tar Floating Points ut i jazzkosmos. Inledande Nespole har det patenterade bubblet och studset som Floating Points gjort till synonymt med sin ljudbild. Men det är på följande spår, Silhouettes (I, II & III), som Elaenia verkligen presenterar sig. Vad som börjar som smygande jazz utvecklas allt mer till en krautig historia innan det halvvägs genom den 11 minuter långa låten dramatiskt blir en mäktig supernova när stråkarna exploderar. Det är även här flera andra viktiga delar av ljudbilden visar sig. För i den vackra explosionen kan en se att under den jazziga rymddräkten som Sam har på sig för resan finns en proggig kofta i perfekt storlek. En sådan kofta som aldrig skulle låta ens bärare bli frusen och som är en varm konstant kram. Det här proggiga inslaget knyter ihop de olika delarna på ett alldeles utmärkt vis och får albumet att hålla samman.
Precis som i mycket annan skicklig konst händer mycket av magin i mellanrummen, i det här fallet i tystnaden. Den ger resonans och en fjäderlätthet åt ljudbilden, vilket ger albumet en oerhörd dynamik. Elaenia är bitvis sparsmakad och lågmält minimal, bitvis dramatisk vackert och sublimt där en flytande känsla mellan delarna och helheten hela tiden växlar av varandra. Samuel Shepherds artistnamn har aldrig passat bättre än nu.
