Medan mina klasskamrater testade sina Transformerfigurers yttersta gränser med den ena akrobatiska vikningen efter den andra, så snodde en ung Oklahomabo, vid namn Wayne Coyne, sin lokala kyrkas instrument och bildade en alldeles egen Transformer. Med ett genretypiskt nonsensnamn, en gitarr, sin bror Mark bakom micken och vännen Michael Ivins på bas började Coyne och hans The Flaming Lips experimentera sig fram på egensläppt vinyl.
Tryck ner fast forward-knappen i tio år och sju skivor, till 1993, då singeln [I]She Don't Use Jelly[/I] vann både mitt, amerikanska topp-40-listans och faktiskt Steve Sanders i Spellings succéserie [I]Beverly Hills[/I] hjärtan.
Jag vet inte hur det är med Ian Ziering idag (1-0 till mig i kuriosa), men den amerikanska konsumtionsbarometern har visat sig svårimpad (läs: mycket lättimpad), varför Flaming Lips raskt åter förpassades till ett liv i delad vårdnad hos oss lite tolerantare själar.
En tolerans som kommit mycket väl till pass när Coyne som bäst utsatt oss för resultaten av sin skapelses flexibla leder. Efter 1997 års [I]Zaireeka[/I] som krävde fyra CD-spelare för att fullkomligt avnjutas och en parkeringsplatssymfoni-installation för mycket, så har även jag övervägt att kasta in deras handduk. Men varje gång det händer så har de kontrat, nästan mirakulöst, med en musikalisk replik som omöjliggör alla separationsplaner.
Sist hette den [I]The Soft Bulletin[/I] och innebar den segaste kampen hittills.
Storslagen och direkt berättade den Coynes historier om svunnen kärlek, glädjande vinster och sorgliga förluster dessvärre ackompanjerad av densamme ismetad låtsasblod och med klubban till en gonggong i ett orubbligt grepp i högerhanden.
Ett liv med The Flaming Lips är inte lätt.
Halvvägs in i [I]Yoshimi vs. The Pink Robots[/I] är det däremot återigen helt klart värt det.
Skivans första halva är en typiskt Coynesk produkt helt oemotståndlig i sin lättillgängliga konstighet. Titelspårets japanska karatemästarinna tar på sig astronautdräkten och ger sig ut på en undervattensutflykt som här och där förresten rent produktionsmässigt inte är helt olik 10CC:s [I]I'm Not In Love[/I] och lyckas nästan, av bara farten, komma över titeln Årets Popskiva.
Skivans andra halva är också en typiskt Coynesk produkt en luddigare resa som vid första anblick kan tyckas befriande oplanerad. Tyvärr slutar den likt en nedåtgående DNA-spiral, slarvigt flätad på de stundom slentriansymfoniska gener som finns hos såväl Mercury Rev som Simian och Spiritualized. Själv vill jag bara att avrundande [I]Hypnotist[/I] och [I]Utopia Planitia[/I] ska heta och bete sig mer som inledande [I]Fight Test[/I] och [I]One More Robot[/I]. Detta eviga kompromissande.
Skivan släpps 15 juli.
Skivbolag:
Artist:
