Att troget stanna kvar i sina invanda genres av americana och folkpop eller att bredda sig och söka nya uttryck? Fyra-fem album in i en gnistrande karriär, beroende på hur man räknar, är det First Aid Kits tiotusenkronorsfråga, och hur de än hade valt skulle de ofelbart utsättas för kritik.
Av Ruins får man ändå känslan att Klara och Johanna Söderberg inte låtit sådana avväganden bekymra dem nämnvärt. Istället förmedlar texternas ständigt upprepade teman om uppbrott och avslut en känsla av att skivan är mer personligt angelägen än någon av deras tidigare, och det förstärks av att systrarna sjunger bättre än någonsin. Vare sig de sjunger varannan vers som i luftigt ekande Fireworks eller bygger gemensamma strukturer som i It’s A Shame finns det inget vackrare, särskilt i Nothing Has To Be True eller när allvaret blandas med tidigare inte hörd lekfullhet som i ässet Hem of Her Dress.
Balansgången mellan musikaliskt nytänkande och traditionalism löser de som i förbifarten med en elegant kompromiss. De fina visorna och den traditionella folkpopinstrumenteringen ges ordentligt med utrymme, men blandas med orkestrerade arrangemang och vid fler än ett tillfälle med i sammanhanget överraskande åttiotalssynthar. På flera ställen än Rebel Heart låter de sånger växa från avskalat akustiska inledningar till stort arrade crescendon, och med titelspåret tar de steget fullt ut till innerlig pop. Sådant riskerar att alienera konservativa stötar i den här skribentens generation som betraktat First Aid Kit som sina alibin för att kunna säga att de lyssnar på åtminstone någon samtida musik, men det må vara hänt. För när Klara och Johanna Söderberg på skoj och av nödvändighet nu lämnat sin trygga bekvämlighetszon kommer fortsättningen att erbjuda sensationella upplevelser.
