För tre år sedan var Finley Quaye omöjlig att stoppa. Popreggaen på debuten [I]Maverick A Strike[/I] sålde i mer än en halv miljon exemplar, han hade fem hitsinglar och han fick en Brit Award som bästa nya sångare. Den typen av framgång kan stiga den bästa åt huvudet, och för den drygt tjugo år gamla Finley gick det definitivt åt fel håll. Han sparkade sin manager för att själv sköta om sina affärer, samtidigt som han själv och hans bandmedlemmar utvecklade drogvanor som minst av allt var hälsosamma. I sin längtan efter publicitet och tillträde till kändiseliten fabricerade han falska släktband med Tricky.
Efter täta besök hos en psykiater och en kortare period på avvänjningsklinik återvänder han med [I]Vanguard[/I], det första livstecknet sedan 1998. Och visserligen rör han på sig, men han verkar inte särskilt pigg. Här finns mycket för psykiatern att bearbeta i framtida sessioner, det krävs ingen läkarexamen för att inse att hans behandling är långtifrån slutförd. "You love Greenpeace, I love green bean/Butter bean and broad bean/Black-eyed bean and kidney bean/Mung bean and runner bean/Be courageous, go to Barbados" hävdar Finley i [I]Broadcast[/I], uppenbarligen (åtminstone för honom) ett försök att tvinga media att skildra någonting mer positivt än arga fotbollsspelare, till exempel recept på soppa. Det är ungefär så intelligent som Finley lyckas bli i sina texter. Gemensamt för de religiösa grubblerierna i psalmlika [I]The Emperor[/I], angreppen på Manic Street Preachers i [I]British Air Raid[/I] eller drogresonemangen i [I]Chad Valley[/I] är att de inte är begripliga för någon annan än Finley.
Musikaliskt är dock [I]Vanguard[/I] mera intressant. Där föregångaren alltför ofta var lightreggae med Bob Marley som ibland alltför självklar utgångspunkt har Finley Quaye nu hunnit gräva djupare i reggaens historia. Här är en tydligare referens Lee Scratch Perry, om du kan tänka dig honom med cockneydialekt. Ljudet känns ofta som en luftig lite skräpig hemmainspelning, och instrumenteringens flitiga användande av sitar, tvärflöjt och mystiska slagverk leder tankarna till den långsamma drömska reggae Bim Sherman och Talvin Singh skapade tillsammans för några år sedan. Liksom hos dessa herrar är reggaen mycket brittisk, och väldigt spännande. På några ställen ökar tempot och samtidigt de psykedeliska inslagen utan att den musikaliska kvaliteten sjunker, som på [I]White Paper[/I] där gitarren kunde vara ett av George Harrisons mera sinnesutvidgande ögonblick.
Två låtar bryter dock av avsevärt från det loja flummet. [I]Spiritualized[/I], skivans första singelsläpp, är en renodlad rocklåt som inte gör någon glad och som kommer att skapa förvirring bland skivköpare. Den kunde vi varit utan helt och hållet. [I]Feeling Blue[/I] däremot är renodlad ska, och dess ljuvliga refräng borde vara tillräcklig för att ge Finley Quaye en ny hitsingel så småningom.
Min gissning är att [I]Vanguard[/I] inte kommer att bli samma försäljningsmässiga succe som föregångaren. Det är nog bra för Finley Quayes hälsotillstånd.
Skivbolag:
Artist:
