Den enda som jublar över Finley Quayes tredje album är socialminister Lars Engqvist. Sällan har han haft ett så påfallande exempel på skadeverkningarna av att röka illegala blad att peka på.
Medan den stackars nerrökta sångaren i pressreleasen yrar om att han blandat ner hiphop, countryrock och Joe Tex i sin britreggae försöker mer nyktra och pigga personer säga honom ett sanningens ord. Men in
Finley Quaye
Finley QuayeFör tre år sedan var Finley Quaye omöjlig att stoppa. Popreggaen på debuten [I]Maverick A Strike[/I] sålde i mer än en halv miljon exemplar, han hade fem hitsinglar och han fick en Brit Award som bästa nya sångare. Den typen av framgång kan stiga den bästa åt huvudet, och för den drygt tjugo år gamla Finley gick det definitivt åt fel håll. Han sparkade sin manager för att själv sköta om sina affär |
Finley QuayeSommaren 1997 lät för jävligt, för att tala från hjärtat.Topplistorna var osedvanligt vidriga och till det kom sedan en fullkomligt vettlös nostalgiorgie kring John Fogerty, med kulmen i en en helt hysterisk hyllningskör till hans framträdande på Lollipop. Jo, jag var där - långt framme vid scenkanten, men jag såg ingen rockmagi, bara en själlös stadshotellskuliss och ett riffande på ren rutin, so |
