Kompakts främsta försäljningsargument har varit deras extroverthet, att deras verksamhet blött över i andra genrer och i demografiska grupper som traditionellt sett inte haft ett förhållande till dansmusik. Schaffel, micro- och minimal techno har de senaste fyra åren blivit oersättliga delar i popvärldens vokabulär och bla bla bla. Jävla Kompakt. Ska eländet aldrig ta slut? Fastän begreppet ”minimal” sakta men säkert börjat bli det invektiv jag alltid använt det som, tycks Köln inte kunna raderas från dansmusikkartan.
Saken är den: det finns inget egenvärde i att Kompakts schlagerhits fått folk utan ett förhållande till, säg, Transmat att digga techno. Det är inte mer uppseendeväckande än att Daft Punk för 10 år sedan annekterades av folk som dessförinnan aldrig hade dansat i närheten av en acidslinga. Samhällstjänsten är densamma i båda fallen, men skillnaden är att fransk eurotechno anno 1997 var bra och att Kompakt, tja, mest är en prydlig logga under vilken bakelitglasögon kunnat samlas. Sanningen är att Kompakt och dess anhängare mest liknar Apple-fanatikerna, beredda att blint följa sina varumärken in i döden, en död jag i sanning önskar dom. Ty en Kompakt-tolva är att jämställa med en rosa iPod, det är bara två sidor av samma efterblivna mynt.
Vad gör man då av The Fields debutalbum? Drar honom över ovan kam? Eller lyckas han stå över sin arvsynd?
Vi kan börja med att slå fast en grej, och det är att The Field är minimal, i alla fall i sitt utförande; oftast låter det som att han mest suttit i Ableton och vridit på samplingars pitch-reglage över rudimentära technobeat. Det är stundvis enahanda. Å andra sidan har han en imponerande förmåga att göra Dagobert-mackor av sina fattiga riddare, och det på ren fluff. Extra väl lyckas han i Embassy-samplande The little heart beats so fast, som är ett upplyftande stycke kvasitrance som känns skräddarsytt för ett Sven Väth-set. Vad sedan folk ser i Fleetwood Mac-samplande Everday övergår mitt förstånd. Lyssna hellre på LnM Projects Everywhere på samma tema.
Som svensk dansmusikakt spelar The Field knappast i elitserien (Swedish! House! Mafia!) men är samtidigt alldeles för fin för ett så banalt sammanhang som Kompakt. Jag föreslår att han skriver ”Slave” i ansiktet, bryter med Kompakt och sedan ger ut en trippelskiva. Funkar varje gång.
/Maxim Lindqvist
Skivbolag:
Artist:
