Att ett långt, kryptiskt, poetiskt manifest och en bild på ett blödande ansikte dimper ner i inkorgen kan bara betyda att Karin Dreijer släppt nytt. Plunge är den andra skivan, den första på åtta år, som släpps under hennes soloprojekt Fever Ray.
Karin Dreijer gör bara saker som intresserar henne. Hon tar sin tid och hon vet att vi väntar på henne. En beundransvärd trygghet och självsäkerhet som måste backas upp av en mästerlig musikalitet och ett stort konstnärskap för att ha en chans. Där finns ett tålamod och ett beslut att bara ta sig an projekt som rymmer hela hennes själ. Plunge gör just detta.
Att sätta fingret på Karin Dreijers musik är näst intill omöjligt. Vi känner igen hennes pitchade röst och hennes lättsamma melodier - obekväma slingor som gjorda för att du ska ifrågasätta alla dina drifter mitt på dansgolvet medan de dånar ut ur högtalarna i en lagerlokal i Berlin. Det är Björk, det är The Knife och det är sorgsna fioler över motsägelsefulla texter. Men det är också vildare än vi minns henne. Ett suggestivt, hetlevrat och maniskt sound som vibrerar perfekt över skivans sexuella teman, men med precis rätt mängd bekant pop för att någonsin bli för svårt eller exkluderande.
Att lyssna på Plunge är att vara i någon annans febervarma inre. Att ständigt vaggas mellan trygghet och ett ifrågasättande av allt du är.
