Jag vet inte.
Jag vet verkligen inte. Det är väl bra. Antar jag. Inspelningen är bra, basen låter bra sången har mixats bra. Men det är inte bra.
Faye Webster var en ny bekantskap på sätt och vis, jag hade aldrig tidigare hört hennes låtar och hennes röst – men samtidigt hade tidigare jag hört hennes låtar och hennes röst... Bara i bättre versioner, hos bättre artister. Såsom Sarah Klang, Julia Jacklin, Angel Olsen.
På nya skivan A Dream with a Baseball Player har hon skapat uttjatade och töntiga låtar (se: I know I’m Funny haha) och jag har svårt att fatta grejen. Det är någonting med ackorden som känns pretentiösa och samtidigt klyschiga (moll-subdominanter i durtonarter, heter det i den klassiska världen (men det behöver ni inte bry er om)). Sen är det några pedalsteels som glider runt i mixen och såklart också Faye Websters röst…
...som är olidlig. Eller kanske inte för alla, jag brukar inte ha så mycket emot det som på tiktok kallas för “cursive singing”: konstlade sångröster som lägger till massa underliga fraseringar till synes omotiverade. Björk gör det jättebra till exempel. Men inte Faye, åtminstone tycker inte jag det. Tyvärr faller hela skivan på det (och alla moll-subdominanter i durtonarter, haha).
