Nej, jag har faktiskt aldrig riktigt gillat Manic Street Preachers. Det är ganska pinsamt att erkänna det, eftersom alla man känner gillar dem, och några man känner fullkomligt älskar dem. Jag kan ju förstå varför man älskar Manics. De har ett fantastiskt namn, de har fantastiska låttitlar, fantastiska texter, fantastiska sleevenotes och de säger fantstiska saker i varenda intervju de gör. Manics är soul.
De har förstått allt. Gillar man däremot inte Manics känns det som om man inte förstått någonting. Problemet med Manics, i alla fall mitt problem, är att jag sällan tycker att de skriver särskilt bra låtar. Majoriteten av musiken de gör tenderar att hamna i det där hård rockiga, pompösa och i vanliga fall väldigt motbjudande gitarrocksfacket. Arga män med mycket muskler och dyra gitarrerär i alla fall inte vad som får mig att vilja leva. Visst, Manics har gjorten del fantastiska låtar. Motorcycle emptiness, deras ett par år gamla,gigantiska hit, är underbar och stråkarrangemangen på senaste singeln Adesign for life borde få vem som helst att kippa efter andan. Men för det mesta låter de, uppriktigt sagt, alldeles för mycket som Queen. Jag vet inte varför. De borde ju avsky Queen. Manics och Queen sysslar ju med musik av anledningar som ligger oändligt långt ifrån varandra, men,ärligt talat, de låter förbryllande lika. Gillar man Manics älskar man förmodligen Everything must go, det är definitvt ett av de bättre Manics-albumen. Dessutom är jag övertygad om att James Dean Bradfield skulle bli en utmärkt poet, roman författare, konstnär,förmodligen även en utmärkt politiker. Men när gruppen greppar gitarrerna måste ni hålla med om att de faktiskt låter som, ja, ni vet...Queen.
Skivbolag:
Artist:
