Först det väntade, men inte desto mindre gåshudsframkallande; Emmylou Harris röst är precis lika bra som senast. Och gången dessförinnan. Och gången...Kvinnan sjunger ju så fullkomligt lysande att man närapå bara sjunker ihop i en enda massiv lyssnande klump när hennes stämma tar befälet över högtalarna. Närvaron, värmen, erfarenheten och inlevelsen i hennes sätt att leverera orden är oftast en absolut högklassig njutning. Denna kvinna i gyllene medelåldern är lätt att gilla på alla sätt och jag kan bara tänka (visst, jag har också varit smått attraherad av henne) vilka känslor hon framkallar hos sina jämnåriga manliga amerikanska superfans.
Kompositören Emmylou Harris har även hon gjort ett mycket bra jobb. Att dessa tolv sånger med sin frapperande höga lägstanivå gör [I]Red Dirt Girl[/I] till ännu en [I]Wrecking Ball[/I]-liknande storsäljare är givet och mycket glädjande. Det är en sån där platta som man inte kan tänka sig att någon enda person inte tar till sitt hjärta. Jag hoppas att hon fortsätter att rakryggat promenera vidare på denna för henne så passande ljudväg länge länge och att hon raffinerar, gallrar och uppdaterar sin ljudbild högst varsamt precis som hon gjort här eftersom den passar hennes berättarmusik så extremt bra.
Några spår har gått direkt illröda i CDn i en månad nu. Dels titelspåret. En sång som på alla sätt skulle göra sig perfekt som ett skolexempel på en typisk sång signerad Emmylou Harris. Djupblå, ödslig, dramatisk och...helt underbart vacker. Dels [I]My Antonia[/I], en fantastisk och gravt romantisk duett som hon gör tillsammans med en fantastisk Dave Matthews. Någon menade att Matthews är en halvfigur. Den personen har inte fattat någonting. Dave Matthews fötroendeingivande raspröst kompletterar Emmylous änglalika stämma på ett klockrent sätt samtidigt som den skänker en smått predikantaktig touch över hela sångmelodin. Tredje personliga favoriten avslutar plattan. I [I]Boy From Tupelo[/I] harmonierar en svärta lika mörk som den finaste matjord med svävande toner somliga skulle föredra att kalla för drömlika. Det tycker jag låter lite halvvisset och prettoflummigt och långt ifrån Emmylou Harris. I mina ögon är de skrivna direkt ur hjärtat på en diet av kärlek, trygghet och respekt. Helt enkelt gudomliga.
Skivbolag:
Artist:
