"Ironin är död", har vi ropat under mer än ett decennium. Men avmättheten och distansen lever i högsta grad, och det är därför Emil Jensen både musikaliskt och textmässigt sticker ut så med albumet och föreställningen I det nya landet. Här finns ingen distans alls vare sig musikaliskt eller lyriskt. Hans veka och inte alltid stabila sångstil och passionerade långa halvsjungna eller talade rim (mera poetry slam än rap) är så ärliga och okonstlade att det ibland tränger sig för tätt upp i ansiktet på lyssnaren, och musikens effektiva ansamlingar av indiepopens allra mest hjärtevärmande beståndsdelar är rent av insmickrande, med subtila och ibland avancerade rytmer bakom de enkla popmelodierna, med djupa basslingor, spröda detaljer och i Radioaktivitet till och med självaste First Aid Kit-Klara.
Än mer allvarligt rättframma är texterna, fulla av självutlämnande känslor av otillräcklighet, lila vemod och framför allt samtidsiakttagelser och -analyser. I dem blandas ilskan/sorgen över en alltmer egocentrisk människosyn och en politisk utveckling som innebär att "var sjunde svensk är Sverigedemokrat" med ett oförbehållet jubel över att det samtidigt finns ett överflöd av omtanke, mångfald, generositet och godhet. Att konfronteras med sortens välformulerade allvar är omtumlande och stundtals utmattande, men alltid välgörande.
