Maxwell gör ingen besviken när han nu låter en av årets absolut mest efterlängtade plattor nå skivbutikerna. Den oerhört ödmjuke sångaren, som för övrigt fick Mats Nileskär att i en radiointervju avslöja att han hade brukar ha sex till Maxwells musik, tar sin universellt tidslösa soul vidare utan att på något sätt hetsa fram en uppföljare till den briljanta debuten [I]Maxwell's Urban Hang Suite[/I]. Det är genomtänkt och genomarbetat, välproducerat och välkomponerat. Även om [I]Embrya[/I] saknar den glasklara hit som [I]Sumthin' Sumthin'[/I] var på debuten, visar det lilla underbarnet upp en mogen och eftertänksam sida av sig själv som känns som en helt naturlig fortsättning på en karriär som redan placerar honom bredvid de största namnen bland föregångarna.Låtstrukturerna är lite mer flummigt svårtillgängliga än tidigare, med stråkar och blås, körer och samplingar. Det mesta är mer åttiotalistiskt klingande än debuten var -- i ordets positiva bemärkelse. Syntljud vi trodde var jobbiga får plötsligt sin upprättelse, och Maxwells fantastiska röst flyter smidigt in i och ut ur ljudbilden.Det enda som är dåligt är det oförståeliga titelspåret och det enda som egentligen saknas är den farliga sexighet som till exempel Marvin Gaye lyckades filtrera sina låtar genom, och som D'Angelo uppbådade på sin debutplatta [I]Brown Sugar[/I]. Maxwell är snäll, stundtals för snäll. Någon borde prata med honom om att de styggaste pojkarna alltid får de snyggaste flickorna. Men så länge han fortsätter att göra låtar som [I]Matrimony: Maybe You[/I] går det att stå ut med de sliskiga svärmorsdröms-dragen.Jag är lite för dålig på lingvistik för att veta om titeln är en ordlek, en böjningsform jag inte förstår eller ett helt annat ord än embryo eller embryon. Men jag utgår ändå ifrån att det har med ett foster att göra, en tillstymmelse, en grund. Och det är inte utan att det kittlar i magen när man fantiserar om vad Maxwell menar att det här embryot ska utvecklas till i framtiden.Skivbolag:
Artist:
